Öga för öga tand för tand!
När jag var liten trodde jag att tårarna tog slut, att dom en dag inte längre skulle komma att falla , färdas ner från ditt öga smeka dina kinder för att sedan dö vid dina läppar. 
Visst! De är "svårare" att gråta det krävs mer men sårbarheten växer sig starkare med åren. 
Men "Skakar" inte av sig allt lika lätt. När man var liten grät man över en sak en gång sen var det klart!
Nu måste man måla upp en bild, hålla en fasad vara någon man inte är medans man tappat sig själv på vägen.
Bli någon man inte kan vara samtidigt som man försöker finna sig själv någonstans där på båtten, ner trampad i leran uppslukad av intet, inramad i samhällets betongmall, när man plötsligt kommer på sig själv gråtande ihopsjunken i duschen, men vem ser? vem märker? vem kan urskilja dina tårar med vattnet? de är detsamma.
Dina tårar sjunker in i vattendropparnas paradis som en hand i en hanske och smiter helt osynligt förbi vilket observerande öga som helst ner i avloppsbrunnens djup. De enda som inte sköljs bort är smärtan, den otroliga ångesten som växt sig fast i din kropp, de finns där under yttan under din hud och dina naglar. Du kan inte ta några beslut eller tänka klart! Bara tre självklara frågor återstår:
- Vem är jag?
- Vad vill jag?
- Vart är jag påväg?