GO ASK ALICE!
Oh fyfan, satt och grät typ 20 min på karrows ballkong medans jag desperat försökte hitta någon liten själ som kunde ge mig sitt medlidande , men tyvärr har jag inte såna vänner : S, de första karrow sa VA GRÅTER DU FÖR EN BOOK? Jävla fjolla... OCh när jag Ringde Jack, sa han gumman behöver du prata guu va ha hänt ska jag gå ut och ta en cigg? Och ja snyfta fraam jag lääste klart min bok, och han dog av garv, hahaha griiinar du för en bok!? Sen sa han ja du grinar jue aldrig för min skull, men de e skillnad, tillsist pratade jag med Eemelie som trodde hela mitt liv hade raserats, hon börja också skratta, men när jag väll berätta hela "Storyn" för henne, börja hon nästan också gråta, hon förstod allvaret iaf....
Aa, jag rekomenderar den starkt läs den "go ask alice" igår när jag visste att jag var tvungen att läsa typ hela boken på en dag var jag inte lika förtjust, men sen fastna man i den, och de är inte från och med nu jag förstår när folk kan läsa halvkasa böcker för att de e ett bra "Slut" Visseligen är den här spännande, många gånger men jag har ändå svårt att få ro till att släppa allt bara för att läsa i timmar i sträck, och när jag väll hade lärt känna henne och läste de sista sidorna i boken blev de för mycket, de e konstigt att man kan påverkas så mycket av något man bara läser, men den är skriven i dagboksformat, så de är jue verkligen hennes tankar , hennes drömmar, hennes vardag..
Plus att den e Sann de gör ju de hela lite värre, man vill bara kraama om ná trots all skit så e hon en liten klippa som ser framåt... boken är lite små rolig imellan åt också, man känner igen sig hur naiv man är, eller hur lätt man faller för saker och då menar jag inte KNARKET, för sånt pysslar inte jag med, men som en grejj hon fick en ring av en kille och så stod de någon typiskt fjoortisgrej med att : " Ohhhhhh Jag ska bära den tills jag DÖÖÖR"
sånt kind of stuff...
Men man innser verkligen hur mycket man har som man ska vara så tacksam över, hur mycket man klagar över, som man egentligen inte borde. ATT BARA VA SÅ GLAD ÖVER ATT LEVA.. ATT FINNAS ÄR INTE DET UNDERBART?
Man får jue såna tankar imellan åt att nu ska jag bara vara glad och njuta av varje sekund, men man glömmer det lika fort igen, kanske e de livet?
Kanske e de dit liv..
De ska inte bli mtt!
